Det först inlägget du gör ska utgå från bokens inledning. Du har nu läst cirka 50 sidor och jag undrar om det är något du gillar med boken så här långt? Är det något du ogillar? Är det något du undrar över?
Vilka funderingar har du kring bokens titel? Titeln har ju som uppgift att fånga läsaren. Tycker du den lyckas med det? Varför? Varför inte?
Vilka funderingar har du kring bokens titel? Titeln har ju som uppgift att fånga läsaren. Tycker du den lyckas med det? Varför? Varför inte?
Jag undrar också vad du tänker om bokens inledning? Vilket intryck ger den dig? Får den dig att vilja läsa vidare? Hur tror du boken kommer fortsätta? Får du några föraningar om vad som kommer hända? Ger inledningen någon bakgrund till berättelsen som kommer följa?
Välj några av ovanstående frågor som utgångspunkt för ditt första blogginlägg.
Jag tycker titlen lockar till sig läsarna, men inledningen är lång tråkig eller början av boken är lång tråkigt.Efter dessa 50 sidor jag läst vill jag inte läsa vidare, jag skulle vilja ha en annan bok att läsa.Men hoppas boken blir bättre senare!Jag tror att längre fram i boken kommer hon att flytta in hos sin pappa och hans nya familj fast hon inte vill, de kommer ledda till att de bråkar mycket tror jag.
SvaraRaderaDe jag ogillar i boken är när hon pratar om att hon är i de blå! Det var den delan av boken som gjorde att jag inte vill fortsätta läsa boken.Man blir uttråkad när man läser den delen av boken,man vill liksom sluta läsa.Det blir lång tråkigt.
Hasine
Jag tycker att boken är helt ok. Det är inte tillräckligt spännande för att man ska vilja läsa vidare. En dålig sak är att huvudpersonen i boken hela tiden pratar om hennes tankar och jag tycker att hennes tankar är långtråkiga. Ett exempel är att hon hela tiden säger i det blå. Och jag finner det störigt.
SvaraRaderaJag tycker att titeln är bra eftersom det är det boken handlar om "efter kraschen". Och jag tror att folk lockas till titeln eftersom de vill veta vad som händer efter kraschen.
Just nu så skulle jag inte vilja läsa vidare, Jag tycker boken är för långtråkig men det kan ju bli bättre längre fram.
Jag tror också som Hasine att hon kommer flytta in hos sin pappa därför att hennes pappa säger till henne att hon ska flytta in hos honom eftersom hennes mamma har dött. Och man får den känslan att hon kommer få flytta in hon sin pappa eftersom hon är underårig och har ingenstans att ta vägen. Om hon flyttar in hos sin pappa så tror jag att det kommer uppstå många konflikter mellan henne och hennes pappa eftersom hon inte vill bo med sin pappa och hennes pappas nya familj, anledningen till att hon inte vill bo med dem är att hon inte gillar att hennes föräldrar skildes. Men hon ogillar honom mest för att han inte höll så mycket kontakt med henne efter skilsmässan.
Nu har jag läst 50 sidor av boken och ska jag vara ärlig är den inte så bra som jag hoppats på. Men jag gillar Joyce Carol Oates detaljerade känslobeskrivningar. Hon skriver dem på ett speciellt sätt och även ifall man inte själv har upplevt sådana känslor förstår man precis hur det känns. En sådan beskrivning finns på Kapitel 7, ‘’ Bara att andas krävde en väldig ansträngning. Bara att hålla ögonen öppna krävde en väldig ansträngning. Att vara artig, att vara trevlig. Jag var så trött. Ändå lyckades jag le. Något slags leende. Eller kanske inte ett leende. Pappas min log inte tillbaka.’’ När jag läser de meningarna får jag en bild av den känslan framför mig . Jag gillar också själva bokens handling därför att den här sortens olycka som förekommer i boken kan drabba vem som helst. Jag tycker inte att det finns några överdrifter hittills.
SvaraRaderaSom sagt är den inte så bra som jag hoppats på, jag trodde att boken skulle handla om något helt annat t.ex. att hon skulle vara jättetacksam att hon överlevt och inte gnällt hela tiden. Men det var titeln som fick mig att välja just den boken. ’’Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg ’’, är en väldigt lockande titel och utöver det vanliga. Efter att ha läst titeln ville jag veta vad det var för krasch och hur hon ’’tog sig samman’’ efter olyckan. Jag tycker att Joyce Carol Oates använt sig av en jättebra och fräsch titel . Det är inte så vanligt med långa titlar.
Bokens inledning är spännande. Även fast man inte får reda på så mycket om huvudkaraktärens personlighet får man i alla fall en bild av henne. Det skrivs om hennes utseende också. På kapitel tre går boken även tillbaka i tiden, då Jenna var fyra år. Jag blir intresserad och lockad att läsa vidare . Jag tror att hon kommer att flytta till sin pappa och hans familj eller så kommer någon av hennes mostrar att ansöka om delad vårdnad, om det är möjligt.
Hasine och Laureta jag håller med er om det där med pappan. Det verkar som att hon kommer att flytta in till honom men jag vill inte det för att då kommer hon bara att gnälla ännu mer eller vad tror ni? Men jag hoppas att hennes moster tar hand om henne eller den snälla sjuksystern, Maria.
SvaraRaderaNu när jag har läst mer så vet jag att hon flyttar in till sin moster. Jag tycker att det är jättebra att hon flyttar in hos sin moster eftersom hennes pappa verkar så aggressiv. Ett exempel är i sjukhuset när hon säger att hon inte vill bo med honom och han blir jättearg och tar tag i henne.
SvaraRaderaNu vet vi ju att hon flyttat in hos sin moster men hon är fortfarande otacksam mot alla, de tycker jag är väldigt dåligt eftersom alla vill hjälpa henne men hon blir bara agressiv och beter sig dåligt när någon försöker bli vän med henne eller ens pratar med henne.Jag håller med Laureta om att de var bra att hon inte flyttade in hos sin pappa efter det som hände i sjukhuset.
SvaraRaderaVad tycker ni om att Jenna är vän med Trina?? Hur påverkar Trina Jenna?? Jag själv tycker att hon blir dåligt påverkad av Trina hon gör saker hon kanske inte skulle gjort!
SvaraRaderaHuvudpersonen heter Jenna hon är 15 år hon har varit med om en bilolycka som både har förändrat hennes liv, utseende, och personlighet. ’’Jag är rädd att om jag inte har något på huvudet kan folk se de fula ärren från bilolyckan som jag har i hårbotten, håret är inte tillräckligt tjockt för att dölja dem, det här babytunna håret som jag hatar, som jag skäms för och är rädd att någon ska se och tro är mitt . Och pyttesmå jack i huden, i pannan och under hakan som jag inte kan låta bli att pila på.’’ Det här utdraget är från kapitel 14 och i boken får man inte reda på så mycket om hennes utseende, men det nämns lite då och då som t.ex. att hon är smal och att hon använder en seglarmössa varje dag som är långtnerdragen över ögonen som hon köpte med sin mamma före kraschen och den har hon på sig för att som sagt dölja ärren hon har på huvudet och sitt korta babytunna hår. Att hon har på sig mössan som gör så att man knappt kan se hennes ögon beror säkert också på att hon inte vill öppna sig, vill vara för sig själv och är blyg. Vilket framgår mycket i boken, hon undviker sina lärare och klasskamrater och hon bryr sig inte så mycket om vad de tycker. Hon är väldigt tillbakadragen, tystlåten och ledsen. Hon är inte samma person som före kraschen, förut hade hon många vänner, var glad, öppen, gillade sina lärare och idrottade, nu är hon som ett levande lik. Att vara glad efter en krasch är inte så vanligt, istället är hon väldigt sorgsen och sörjer sin moder. Hon hade chansen att skaffa sig nya vänner men höll sig istället på avstånd, var så kortfattad som möjligt när hennes klasskamrater ställde henne frågor och ville inte att någon skulle få reda på om hennes förflutna, det är kanske därför hon är så tyst och undviker alla. Jag tror att Jenna känner sig ensam och övergiven eftersom att hon förlorade sin mamma och för att hon ”öppnade” sig för Crow som var en trevlig kille som sedan förändrades, han drev med henne när hans kompisar iakttog dem vilket Jenna tog väldigt hårt, det beskrivs på kapitel 10 ’’ Jag står vid mitt skåp. Försöker få upp låset så upprörd att jag inte minns kombinationen. Jag känner mig så dum och är så arg. Tänker att jag ska gå min väg från den här skolan och aldrig komma tillbaka.’’
SvaraRaderaJenna brukar ofta ha på sig sin smutsiga seglarmössa. Hon brukar vara ensam i sitt rum flera timmar med dörren stängd. Då och då springer, promenerar eller cyklar hon istället för att följa med sin moster och hennes familj när de går ut under helgerna.
För första gången efter kraschen kommer hon att bli glad för att hon får en ny vän som heter Trina som hon kommer att berätta sitt riktiga namn för(jag vill inte gå in så mycket på det därför att jag vill fokusera mer på det som hände innan de blev vänner). Men hon kommer att känna sig väldigt uppskattad och inte ensam längre.
Jag tycker om Jenna mer än vad jag ogillar henne, hon verkar bara vara väldigt vilsen och lämnad åt sitt öde vilket jag inte gillar. Jag tycker synd om henne, det måste vara hemskt för en 15 åring att gå igenom det hon varit med om. Jag tycker om henne därför att hon är väldigt försiktigt, stark och klarar sig själv. Det är svårt att bli så stark som Jenna är, efter en sådan händelse, jag kan inte föreställa mig att hon ens orkar. Jag har varit med om en mindre dramatisk händelse, en speciell person dog och det kändes som att hela världen rasade samman och tydligen skulle jag bygga upp det, vilket det känns som att jag fortfarande gör. Jag har fortfarande inte ”släppt taget” om den här personen och jag kan absolut inte ens föreställa mig att Jenna är så stark och orkar gå till skolan fast hon inte släppt taget om sin moder. Men hon håller huvudet högt och tar dagen som den kommer vilket jag gillar.
Jag håller med dig helt Hasine. Jag tror att Jenna lockas av den här farliga Trina som inte lyssnar på någon. Jag tycker att Jenna utsätts för grupptryck. Så jag tror Jenna kommer börja ta droger eftersom Trina gör det och det kommer att gå överstyr på så sätt att Jenna kanske kommer att göra kriminella saker, strunta i skolan, inte komma hem.
SvaraRaderaVad tror ni?
Även jag ska beskriva huvudpersonen i boken eftersom hon har varit med i boken hela tiden och det känns lättast att beskriva och berätta om henne
SvaraRaderaHuvudpersonen heter Jenna Abbot och är 15 år gammal. Hon bodde i en förort i New York med sin mamma hon var lycklig och levde ett normalt liv tills kraschen inträffade och hennes mamma dog. Efter kraschen känner Jenna att hon är helt ensam och hon vill inte låta någon komma nära henne.
Jenna abbot brukade vara en väldigt glad person med många vänner. En varm människa som alla ville vara med. Och hon är en väldigt bra idrottare. Hon brukade springa före kraschen men efter var det väldigt svårt att springa även om hon försökte.
Efter kraschen så blev hon helt annorlunda. Hon stänger ut folk. t.ex. Sin moster som hon bor med och de som försöker komma nära henne. Och hon gör det eftersom hon inte vill låta sig kännas bräcklig och hon vill inte bli sårad igen. Hon vill vara stark och inte berätta för någon vad som har hänt. Jag tror det är så eftersom hon inte vill att folk ska gå förbi henne och tycka synd om henne och titta på henne med sorgsna miner. Ett exempel ur boken är: ”tyck inte synd om mig. Våga bara inte!”. Jag hade inte velat att alla skulle veta om det heller eftersom det blir så jobbigt om alla vet. Så upplever jag det.
Hon slutade helt enkelt bry sig om allt, skolan, vänner, till och med sig själv.
Det beskrivs mycket tydligt i boken att hon var en väldigt glad och utåtriktad person innan kraschen och hon hade många vänner. Men efter kraschen så har hon alltid en keps på sig som hennes mamma gav till henne. Jag tror att hon har den kepsen av många olika anledningar en anledning är att hon inte vill synas och det är ett sätt att gömma sig en annan anledning är att hennes mamma gav henne den kepsen så det kanske känns lite speciellt för henne hon kanske upplever att hon är närmare sin mamma och för att hon inte vill att någon ska se hennes ärr på huvudet från operationerna.
Jag tycker också om att Jenna inte bryter ihop totalt utan hon går vidare. Men jag gillar inte att hon påverkas av Trina och att hon inte bryr sig om något eftersom det kommer att påverka hennes liv på ett dåligt sätt. Men jag förstår henne. Det är inte enkelt när man har varit med om en hemsk bilolycka och när ens mamma har dött.
Hasine jag håller också med dig. Jag tror att Jenna håller på att ändras, sakta men säkert. Jag gillade henne mer innan hon blev vän med Trina. Jag gillar verkligen inte Trina, hon håller på att förstöra Jennas liv med droger, rökning och alkohol, hon lyckas också eftersom att Jenna är så lättpåverkad.
SvaraRaderaHuvudpersonen heter Jennifer Abbot och är 15 år gammal. Hon bor med sin moster efter en bilolycka hon hade med sin mamma.Hon bor med sin moster eftersom hon inte vill bo med sin pappa och hans nya familj i La Jolla."Ingen kan tvinga mig ombord på ett plan, i bojor och med handklovar som en fånge, det slår jag vad om. Ingen kan tvinga mig att flytta dit och bo hos pappa och hans ``nya familj´´ i det ``prestigefyllda´´ inbrottssäkra bostadsområdet där jag ska börja i den ``prestigefyllda privatskolan´´." Utdraget är från kap 15.
SvaraRaderaJenna är var en glad 15 åring före kraschen, hon hade vänner var med i löparteamet i skolan. Efter kraschen så förändras Jenna helt ,hon är hela tiden deppig och blir arg snabbt. Hon vill inte prata med någon om kraschen hon stänger in sig vill helst vara själv. Hon har på sig en seglarmössa hela tiden, hon har på sig seglarmössan av två anledningar de första är att hon vill dölja sina ärr efter operationen och den andra är att hennes mamma och hon hade köpt seglarmössan tillsammans.
Nu har Jenna en vän, Trina. Men jag tycker inte Trina påverkar Jenna på ett bra sätt. Trina dricker så Jenna dricker också. Jag tror att Trina kommer göra så att Jenna börjar med droger.
Jag tycker om Jenna , de jag tycker är bra med henne är att hon är stark och envis. Jag håller med Lana om att hon är vilsen annars tycker jag att hon är en bra person.
Jag tycker om miljöbeskrivningarna som finns i boken. Men Joyce Carol Oates beskrivningar är inte så bra som jag hoppats på. På sidan 19 kan man läsa följande ’’Det märktes att hon tyckte att jag var hungrig och att jag åt som jag inte hade kunnat äta på ett tag. Åhhh , apelsinjuicen var härlig. Och ljummen buljong, inte lika underbar. Men den hela dallrande jordgubbsgelén var så god.’’ Den här sortens beskrivning är kanske inte perfekt men den är tillräckligt bra för att kunna locka mig till att dricka apelsinjuice.
SvaraRaderaPå sidan 40 kan man läsa följande ’’ Ett tunt kyligt dis, som en dimma hade trängt in i min hjärna. Jag var helt slut en söndersliten bortkastad gammal trasdocka. Huvudet värkte alldeles för mycket för att jag skulle kunna tänka på det. Ögonen värkte på grund av den bländande solen. Huden värkte på grund av såren.’’ Här tycker jag att det känns som att hon är utmattad. Hennes känslobeskrivningar är jättebra vilket jag redan skrev i mitt första inlägg. Man förstår precis hur Jenna känner sig eftersom att Joyce målar en bild av hennes känsla och kommer med olika exempel så att man kan förstå precis hur det känns.
Man vet alltid var Jenna befinner sig vilket är jättebra och det är tack vare beskrivningar. En annan sak med boken som är super är att all information om hennes nuvarande hemstad inte kommer på en gång utan lite i taget. Och då blir det lite som ett pussel.
Jag är en person som älskar beskrivningar jag vill kunna se allting klart framför mig. Jag vill inte tvingas till att fantisera när jag läser en bok vilket man nästan ibland måste för att kunna fortsätta med den här boken (min åsikt). Jag tycker att de är för få beskrivningar men när hon väl börjar beskriva dem tycker jag att de är bra. Ifall man jämför den här boken med Flyga drake som var den senaste boken jag har läst så är den här bokens beskrivningar usla. I Flyga drake finns det riktigt många beskrivningar vilket har fått mig att höja ribban. Alltså nu ställer jag högre krav än förut. Ifall jag skulle läst den här boken innan jag läst Flyga drake skulle jag nog inta ogilla eller klaga lika mycket. Men bokens beskrivningar är tillräckligt bra för att få mig att fortsätta läsa vidare.
Vilka sorters beskrivningar föredrar ni? Vill ni ha allting klart framför er eller vi ni fantisera?
SvaraRaderaHej på er!
SvaraRaderaMycket intressanta tankar! Tillsammans får ni fram en bra bild av personerna tycker jag, framförallt hur Jenna förändras efter kraschen. i början av boken säger Jenna vid något tillfälle att hon knappt vet till vad hon räddades kvar. Tror ni hon ville överleva? Förändras de känslorna genom boken? Jag undrar också precis som Lana över hur mycket ni tycker en författare ska ägna sig åt tydliga miljöbeskrivningar. istället för attskriva ut extremt tydligt kan man som författare plantera ledtrådar som läsaren mer eller mindre tydligt uppmärksammar men som ändå leder till att bilder skapas i huvudet.
Hur tror ni att Jennas relation till Trina kommer utvecklas? Vad kommer hända med Crow? Kommer han finnas kvar i hennes liv? Är han bra eller dålig för henne?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJenna berättar inte särskilt mycket om miljön och jag tror det beror på att man ska tänka mer på vad som händer med Jenna. Men även om hon inte berättar så mycket så lyckas jag få bilder av hur det ser ut Men de är inte baserade på vad jag sett i verkligheten det är mest fantasi. I början så var hon i ett sjukhus och hon låg på intensivvårdsavdelningen till att börja med. Då tänker jag på ett helt vanligt sjukhusrum som har vita väggar en säng och kanske några stolar. Och genom att hon säger var hon har bott innan så får jag också en bild av en storstad med mycket trafik och människor som Jenna verkar gilla eftersom när hon flyttar till sin moster så beskriver hon miljön som att staden är liten och det finns vanliga hus, grönska och hon verkar inte gilla det. Jag tror det kan bero på att hon har bott i en stor stad så länge och gått i en stor skola och har vant sig där. Jag tror också hon har en negativ inställning till staden som hon har flyttat till eftersom hon precis varit med om en olycka och hon vill inte handskas med en så stor förändring. Men däremot så tycker hon det är bättre att bo med sin moster än med sin pappa. Eftersom hon inte gillar sin pappa och hans nya familj. Man får några få beskrivningar av den nya staden och det är att det finns en park där och en skola som hon beskriver som liten och tråkig. Ett citat från kap del 2, kap 2 ”Det är en tråkig tvåvåningsbyggnad i rött tegel med väderbitna vita träddetaljer”.
SvaraRaderaSom hon beskriver staden så verkar det som en helt vanlig liten stad i USA. Det vill säga en skola, hus och rad hus ett litet centrum med butiker och caféer o.s.v.
Jag tycker inte det är ett så stort problem att hon inte beskriver miljön så noggrant eftersom då kan man bilda sin egen bild av hur det ser ut istället för att det ska vara en bestämd bild. Här så kan man skapa miljön hur man vill vilket jag tycker är bra. Däremot så tycker jag att hon beskriver små ytor utförligare än stora ytor. Till exempel beskriver hon sitt rum väldigt noggrant. Och Trinas hem också eftersom Trina är rik och har ett väldigt stort hem som Jenna verkar gilla väldigt mycket.
De ställen hon mest är på är hemma och i skolan. Jag har inte lagt så mycket märke till lukt, känsla, smak och ljud och jag tror att jag inte har tänkt på det så mycket efter att jag läst helt enkelt. Men jag vet att hon beskriver de här grejerna rätt så mycket när jag kollar i boken igen. T.ex. så kan Jenna beskriva hur det luktar någonstans som t.ex. sjukhuslukten som hon beskriver i början av boken. Och hon visar mycket känslor i slutet av boken när Crow säger att han ska flytta(förlåt om jag avslöjar något) Det är svårt att komma ihåg alla de här ”sinnena” eftersom de finns så mycket i böcker att man inte tänker på dem efter att man har läst.
Svar till lindas inlägg
SvaraRaderaJag tror inte att hon ville leva när hon fick reda på att hennes mamma var död både för att hon kände sig ensam och för att hon skyllde på sig själv eftersom det var hon som drog i ratten när hennes mamma körde och det ändrades faktiskt. I slutet av boken så står det: ”Jag vill nog leva trots allt mamma. Jag vill leva för evig.” Eftersom i kapitlet innan detta så säger Crow till Jenna att han kommer vara hennes vän för evigt och hon säger samma till honom. Jag tror hon både blir sårad och lycklig. hon blir sårad eftersom han ska flytta men hon blir lycklig över att han har hjälpt henne med vissa grejer som att gå över en bro som hon inte hade kunnat göra utan hans hjälp, och känna en person som har genomgått ungefär samma sak som henne och till sist så blev hon lycklig över att hon nu har en vän för evigt. Och jag tror det ger henne hopp att leva vidare.
Jag tycker inte det är så oerhört viktigt att ha jätte detaljerade miljöbeskrivningar och det beror nog på att jag lätt kan få en bild framför mig om man bara beskriver miljön lite.
Eftersom jag har läst ut boken nu så vet jag hur Trinas och Jennas relation utvecklas. Jenna inser att hon inte kan lita på Trina vilket är bra men det dåliga är att hon fortfarande lyssnar på henne vilket leder till att hon nästan blir våldtagen. Men Trina flyttar till slut och det var vad jag hade hoppats på.
Svar till Linda:
SvaraRaderaJag håller med Laureta om att Jenna inte ville leva när hon fick reda på att hennes mamman hade dött.Efersom vi har läst ut boken vet vi att på slutet av boken så ändras hennes tanke om livet tack vare Crow. Efter att Crow hjälp henne att gå över bron så känner Jenna sig mer lättat och tänker att hon kan göra vad som helst. "Nu kan jag göra vad som helst" kapitel 23.Beskriviningen är viktigt för mig för att jag är inte en person som får fram bilder i huvudet så lätt.
Jenna kommer att inse att Trina inte är en vän man kan lita på, efter att hon nästan blivit våldtagen tack vare Trina så betsämer sig Trinas mamma att de ska flytta så Jennas vänskap med Trina är över tack och lov!!
Crow kommer också att flytta men han säger till Jenna att de är vänner för evigt och Jenna säger samma ska till Crow.Jag antar att de var vänner för evigt.
De beskriver inte miljön så mycket i boken, men när de beskriver så beskriver de miljön ganska noggrant och bra,ex när Jenna beskriver sitt rum "Tapeterna är i en sorts lila ton, taket är enfärgat vitt. Golvplankorna (morbror Dwight är stolt över att huset är så gammalt som från sjuttonhundratalet och att trägolvet är "äkta vara") är ojämna och fulla av stickor-men jag avskyr ändå att ha skor på mig när jag är på mitt rum" .Del 2 kap 3. Hon beskriver sin nya skola som en trist plast,"Det är en tråkig tvåvåningsbyggnad i rött tegel med väderbitna vita trädetaljer och med ett klocktorn..." del 2 kap 2.Men det ser ut som att hon börjar gilla skolan på slutet.
SvaraRaderaJag kan få bilder i huvudet när jag läser i boken,ex jag kunde få en bild av vattnet som forsar, en bild av när Jenna och Crow går över bron tillsammans.
Jag är en person som inte kan se bilder så lätt framför sig, jag måste ha platsen bra beskrivet så som det är i boken. Som Laureta sa så vissar hon mest känslor i slutet av boken när hon går över bron med Crow och får reda på att han ska flytta och att han har ett barn.
I början tyckte jag inte alls att boken var bra men den blev bättre och bättre ju mer man läste och det blev lättare att se bilder framför sig om man läser en bok man tycker är bra.
Vad tycker ni om slutet??
SvaraRaderaSjälv tycker jag att det var sorligt att Crow flyttade, hans son är vikitg men han sa själv att mammna var en bitch så varför tar han inte barnet och bor kvar?!
Men skriv vad ni tycker :)
Jag tycker om slutet, det slutade inte som jag hade väntat mig. Jag trodde att hon skulle få självmordstankar igen för att Gabriel dissade henne eller att hon skulle lyssna på Gabriels råd och flytta till sin fader. Hon följde hans råd, hon försöker få tillbaks kontakten med sin fader vilket jag tycker att hon lyckas med.
SvaraRaderaVisst var det sorgligt att han flyttade men jag kan förstå honom. Tänk att bo ensam med ens pappa, son och sons moder som flörtar med ens egen pappa. I Quebec har han i alla fall släktingar att vända sig till om han behöver stöd och hjälp med t.ex. Roland, vem har han i Yarrow Lake? Jenna? Sin pappa som sitter i rullstol? Knappast.
Jag tycker att det var väldigt sorgligt när han sa att han skulle flytta därför att hon hade känslor för honom och jag tror faktiskt också att han hade börjat få känslor för henne. Och hon ville säga till honom att hon älskade honom men hon sa det aldrig. Jag tror att hon inte sa det eftersom han hade sagt att de skulle vara vänner för evigt. Och jag tror inte att det skulle ändra hans åsikt om att flytta om hon hade sagt jag älskar dig. Men jag tror ändå att hon hade känt sig bättre om hon hade sagt det.
SvaraRaderaDet slutade inte som jag hade trott. Jag trodde att Crow skulle bli tillsammans med Jenna och de skulle leva lyckligt. Men på ett sätt så tycker jag också att det slutade bra eftersom hon lyckades få ordning på sitt liv genom att börja springa igen , sluta ta droger och skaffa nya vänner.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderakommentar till Lanas inlägg
SvaraRaderajag förstår också varför han flyttar dit men han kommer ju troligtvis att bo med claudette (tjejen som flörtade med Crows pappa) eftersom de har pratat om att gifta sig ett exempel är slutet av kapitel 23 "hon vill inte gifta sig än" och jag tror att han kommer att må dåligt om han bor med henne. Men jag tror också att han inte bryr sig så mycket om henne eftersom han flyttar dit på grund av sin son.
inlägg 4
SvaraRaderaI början så är det en liten konflikt som hon har med sin pappa. Det är om hon ska flytta till honom eller inte. Han vill att hon ska flytta till honom men hon vill inte så hon får som hon vill. En av de större konflikterna är en intern konflikt som hon har rätt så mycket efter att hon blivit vän med Trina på så sätt att Jenna lyssnar på Trina hela tiden men egentligen så vill hon inte.
Den största vändpunkten i boken är nog när Crow flyttar. Det vill säga slutet av boken. Då får hon ordning på sitt liv. Jag tror vändpunkten beror på att Crow hjälper Jenna att gå över en bro som hade varit omöjligt utan hans hjälp. Och jag tror det fick henne att inse att hon kan göra vad som helst.
Jag tycker att boken innehåller mycket interna konflikter.Jenna tänker hela tiden om hon borde göra som Trina eller inte. Men hon har också några konflikter med sin pappa i början av boken och mot slutet av boken har hon lite konflikter med sin morbror.
SvaraRaderaJag tycker också som Laureta att den största vändningspunkten i boken är när Crow hjälper henne att gå över bron. Som Laureta sa hon får ordning på sitt liv och tror att hon kan göra vad som helst efter det.
Jag tyckte att slutet var bra, jag hade inte förväntat mig att Crow slulle flytta, jag trodde Crow och Jenna skulle bli tillsamman men de blev inte så men det var ändå ett bra slut.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSvar till Linda:
SvaraRaderaNej jag tror inte att hon ville överleva, hon tappade meningen med livet och allting rasade. Jenna trodde att allting var hennes fel och tyckte därför att hon inte förtjänade att leva. Hon trodde att hon hade orsakat sin mamma död, vilket inte är/var sant. Senare förändras allting när hon väl träffade Gabriel och Trina som vände hennes liv upp och ner,’’hittade’’ hon sig själv igen och ville leva för alltid den här gången. Det beskrivs tydligt på sidan 312, ’’Jag vill nog leva trots allt mamma, Jag vill leva för evigt!’’.
Jennas relation till Trina är bara hemsk, de är inte ens vänner på riktigt. De kan inte lita på varandra och känner sig inte så bekväma när de är tillsammans uppfattar jag det som. Ifall jag skulle känna någon som Trina skulle jag hålla mig undan. Jag klarar inte av sådana falska människor i min vänskapskrets, men om jag hade en vän som var normal i början och sedan förändrats till Trina skulle jag hjälpa personen. Och hennes relation med Gabriel är verkligen suvären, alla borde ha minst en vän som är som Gabriel. Som sagt han ändrade hennes liv helt och hållet, han är en bra kille som har hjälpt Jenna att tro på sig själv och givit henne goda råd. Jag har skrivit vad som händer med Gabriel i ett annat inlägg.
*suverän
SvaraRaderaDe konflikter som finns i boken är när hon bråkar med sin pappa och med sig själv precis som Laureta skrev. Hon bråkade redan i början av boken med sin pappa, han påstod att allting var Jennas mammas fel, vilket fick Jenna att bli upprörd. Han ville också att hon ska flytta till La Jolla (?), till hans familj. Det accepterade inte Jenna. Jenna slets också mellan hennes egna tankar, hon manipulerades när hon var med Trina. Hon ville umgås med henne därför att hon kände sig behövd men ändå inte eftersom att Trina var/är falsk.
SvaraRaderaDet finns flera vändpunkter i boken, både stora och små. De två viktigaste är kraschen och när hon uppskattar sitt liv igen. Kraschen skrivs direkt i början av boken och det är som en blixt från klar himmel. Man väntar sig inte alls det. Och när hon vill leva för evigt pga. Crow är också en stor vändpunkt. Då känns det som att hon förstår vad meningen med livet är, vilket gör mig avundsjuk. Jag förstår fortfarande inte meningen med livet, men bara för det betyder det inte att jag vill dö (var bara tvungen att påpeka det, inga självmordstankar här borta). Det finns också små vändpunkter som när hon blir vän med Trina, träffar Gabriel, börjar göra dumheter, Crow flyttar osv.