Här diskuterar ni som läser Efter kraschen (grupp 3).
Det först inlägget du gör ska utgå från bokens inledning. Du har nu läst cirka 50 sidor och jag undrar om det är något du gillar med boken så här långt? Är det något du ogillar? Är det något du undrar över?
Vilka funderingar har du kring bokens titel? Titeln har ju som uppgift att fånga läsaren. Tycker du den lyckas med det? Varför? Varför inte?
Jag undrar också vad du tänker om bokens inledning? Vilket intryck ger den dig? Får den dig att vilja läsa vidare? Hur tror du boken kommer fortsätta? Får du några föraningar om vad som kommer hända? Ger inledningen någon bakgrund till berättelsen som kommer följa?
Välj några av ovanstående frågor som utgångspunkt för ditt första blogginlägg.
Så här långt tycker jag att boken är väldigt intressant då den skildrar en persons tankar och sinnesstämmning som befinner sig i ett drogpåverkat tillstånd. Det som gör det så intressant är hur verkligheten tränger sig in i Jennas sinne och blandas med fictionen, vilket även gör en väldigt förvirrad då man inte har fått reda på att Jenna blir behandlad med droger eller i alla fall tills man får veta att hon är en ingipsad "mumie" som ligger på sjukhus.
SvaraRaderaJag tycker även om hur författaren tar fram ens nyfikenhet i inledningen och riktar den mot Jennas liv och vem hon är, genom att berätta allt ur hennes perspektiv och sakta låta verkligheten kliva in allt mer och mer som ledtrådar och svar.
På de första sidorna lyckas författaren verkligen förmedla det positiva med hur det är att vara hög vilket nästan gör mig sugen på att prova. Det låter så underbart och en sjuksköterska berättar att ingenting kommer kännas lika skönt i livet igen. Men det är en varning för att man kommer jämföra den upplevelsen med hur man känner sig och vilja återvända till den platsen.
Att handlingen rullar på i en relativt snabb takt är också ett plus då det gör att boken inte blir tråkig vid ett enda tillfälle så här långt i alla fall.
En kul grej jag måste ta upp är att Jenna nämner en film, som jag sett för några år sedan, för att förklara vad hon ser i Porters blick (som är hennes halvbror)och vad hon själv känner. Det som träffade mig så var hur hon beskrev filmens huvudhandling för jag fick upp bilder ur filmen direkt och började minnas en massa saker ur filmen, filmen som jag inte ägnat en enda tanke åt på en jätte lång period.
Filmen heter A. I. - Artificiell Intelligens och är en mycket djup film. Så här beskriver Jenna den:
"Det var underligt - jag kom på mig själv med att tänka på den där Steven Spielberg-filmen A. I. - Artificiell Intelligens, om den drömske lille robotpojken som letar efter sin mänskliga mamma som inte älskar honom. I de bläckblå havsdjupen och universums och evighetens ännu större djup letar robotpojken efter sin vackra egenkära jordiska mamma som inte älskar honom." s.50
Sedan jämför hon Porters mamma med den ur filmen.
"Men den mamman, det förstår ni nog, är bara en vanlig kvinna som har fullt upp med sitt eget småttiga liv och hon förtjänar inte pojkens eviga kärlek." s.50
Hon själv kommer in i bilden då hon också har förlorat sin mamma, men skillnaden är att hennes mamma är död och förtjänade Jennas kärlek.
Titeln, tycker jag, passar mycket bra eftersom boken handlar om livet efter kraschen och, vad jag anar, hur man går vidare vilket jag tror att författaren menar med den andra delen av titeln "tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg". Eller så syftar hon på Jennas tankar/drömmar som hon får av drogerna.
By the way, ursäkta till de som inte pallar läsa ett sådant långt inlägg/"kommentar".:P
Boken har en otroligt hemsk handling som jag nästan direkt rycks med i. Jenna måste handskas med dramatiska följder, då hennes mamma och hon själv varit med om en fruktansvärd bilolycka. Hon är den enda överlevande och sårbarhet blir ett uppenbart faktum. Hon kommer i obalans och desperat försöker hitta tillbaka till något som inte längre existerar. Jennas tankar skildras på ett intensivt, genomskådande sätt. Detta märks tydligt då hon överanalyserar det som hon anser viktigt på ett väldigt tydligt sätt.
SvaraRaderaJag fascineras väldigt av Oates sätt att formulera sig. Hon driver språket framåt med en balans mellan långa stycken som skapar spänning och andningspauser med korta, avbrutna stycken däremellan. Effekten blir väldigt tydlig och tar boken till en ny nivå.
Boken kan verka lättsam, men man märker tydligt att orden är valda med omsorg och att bakom varje rad döljer sig något djupare. Detta kopplar jag direkt med verkligheten: man lever sitt liv som om det är lättsamt, men bakom finns det så väldigt mycket mer.
Som läsare känner jag den oerhörda, otänkbara smärtan av att mista någon närstående, rädslan för att bli lämnad ensam kvar. Som en blixt slår smärtan ner i Jenna om och om igen med sådan kraft att det blir ansträngande och inpå omöjligt för henne att tänka på något annat.
Efter 52 sidor har jqg ännu inte kommit in i boken, jag tycker den är otroligt seg för att sättet hon bygger upp boken på gör att den är långtråkig. Jag har lätt att se kraschen framför mig för att jag kan identifiera hennes känslor pågrund av att jag har krockat förut men på en helt annan nivå. När jag var 9 år krockade min mamma och jag med 3 bilar på motorvägen i Jönköping en vinterdag, bilen krossades men vi var oskadda, jag kände mig skakad och rädd.
SvaraRaderaSå här långt tycker jag att boken är väldigt intressant eftersom boken skildrar en persons tankar och sinnestillstånd som befinner sig i ett drogpåverkat tillstånd. Man blir lite lätt förvirrad i början då huvudpersonen Jennas fantasier blandas med korta inslag från verkligheten. Men då man får reda på att hon ligger ingipsad som en ”mumie” på sjukhuset blir allt mycket klarare.
SvaraRaderaJag tycker även att författaren lyckas ta fram ens nyfikenhet, i inledningen, och rikta den mot Jenna och vem hon egentligen är, genom att fokusera på henne och låta verkligheten komma in sakta som ledtrådar och svar, ur hennes perspektiv.
Författaren lyckas också förmedla den underbara och positiva känslan av att vara hög, vilket gör det väldigt frestande att prova. Det ska vara så skönt att ingenting i livet kommer att kännas likadant. Men som tur har jag inte tillgång till det och känner till de många biverkningar och andra obehagligheter droger kan medföra. Sjuksköterskan som tar hand om Jenna berättar även att det är nackdelen med drogen som Jenna utsätts för, eftersom man då kommer tråna efter att komma tillbaks till det tillståndet.
En kul grej som jag måste nämna är att Jenna använder en film, som jag har sett för några år sedan, för att förklara vad hon ser i Porters, hennes pappas sons, blick då han kommer på besök. Jag kände igen filmen omedelbart och bilder ur den kom upp direkt då hon beskrev den.
”Det var underligt – jag kom på mig själv med att tänka på den där Steven Spielberg-filmen A. I. – Artificiell Intelligens, om den drömske lille robotpojken som letar efter sin mänskliga mamma som inte älskar honom. I de bläckblå havsdjupen och universums och evighetens ännu större djup letar robotpojken efter sin vackra egenkära jordiska mamma som inte älskar honom.” s.50
Sedan jämför hon Porters mamma med den ur filmen.
”Men den mamman, det förstår ni nog, är bara en vanlig kvinna som har fullt upp med sitt eget småttiga liv och hon förtjänar inte pojkens eviga kärlek.” s.50
Titeln, tycker jag, träffar handlingen väldigt bra eftersom boken handlar om livet efter kraschen.
Riktigt drama Hano, helt sjukt att du råkat ut för något sådant. Måste erkänna att jag blev helt chockad när jag läste det. Men vad hände med passagerarna från de andra bilarna?:S
SvaraRaderaEma, jag håller verkligen med dig om att man i början kan bli lite förvirrad och kan undra vad som är verklighet och vad som inte är det, men även vad som är nutid och vad som är dåtid. Då man kommer in i boken samlas alla lösa trådar vilket gör att man förstår inledningen mycket bättre och den ger mening.
SvaraRadera@Ema
SvaraRaderaJag har ingen aning om vad som hände, jag åkte direkt till sjukhuset men jag vet att en kvinna dog....
En väldigt sorglig dag:(
Det är kanske bättre att dö än att hamna i något slags mellanläge där man varken är död eller lever:/. (Syftar alltså på kvinnan.)
SvaraRaderaMen Hano och Jan, vad har ni för tankar kring det jag och Cornelia har sagt? Håller ni med eller? :P
Ännu en grej jag undrar är om någon vet vart Jans kommentar ligger:S? Han sa nämligen att han hade skrivit en i söndags.
Till Linda:
SvaraRaderaJag undrar hur länge det är okej att fortsätta kommentera en veckas inlägg? Spelar det ingen roll om man går tillbaka till olika "rubriker" eller ska man skriva de kommentarer man har under den pågående veckans rubrik/länk/avdelning?
Jan, var är du? Hallå:O! *ekot av mitt hallå studsar tillbaka mot mig tre gånger*
SvaraRaderaLade upp den igår men om inte upp, har haft mycket problem med mitt konto men har nu skapat ett nytt så om detta medelandet syns funkar det.
SvaraRaderaja super lägger upp den när jag kommer hem då!! / Janbanan
SvaraRaderahaft somsagt problem men här är den.
SvaraRaderaTiteln
”Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg”.
På omslaget finns det en bil som hänger,en bro och en örn med helt utvidgade vingar det finns även en skylt med ”Tappan Zee Br”,”KEEP RIGHT”. Jag antar att Br skulle stå för bridge alltså Tappan Zee bridge. Med hjälp av endast bilderna och titeln så förstår man att hon råkat ut för en krasch på tappan zee bron. Fåglar brukar stå för frihet men då är det oftast vita duvor som t.ex. på FN:s logga. ”Bredde ut mina vingar och flög iväg” jag tolkar det att hon lämnar någonting bakom sig och sedan flyger utan bestämd destination utan bara flyger fritt, men fågeln på bilden är en örn. Då är ju frågan vad örnen står för? Olika religioner och tidsåldrar har haft sin egen innebörd av örnen. Då Otes böcker utspelar sig alla i USA och att hon själv är amerikan så tror jag att hon hänvisar till örnen USA använder som står för frihet, styrka och seger. Så när hon flyger iväg så är det mot frihet och styrkan att skratta åt saker som i verkligheten är bedrövande, med andra ord en seger.
Inledningen
Handlar om Jenna som är med om en krasch där hennes mamma omkommer med andra ord hennes enda verkliga trygghet, personen som hon kunde vända sig till om det var nåt och andra föräldraliknande saker. Jag tror även att hennes relation till mamman var starkare än vad de flesta har till sina mammor p.g.a. hennes barndomsproblem gentemot pappan som hon och mamman delar och vilket jag tror har sammansvetsat de två. Jenna refererar flertal gånger till en alternativ värld ”det blå” är en värld som kommer på tal väldigt ofta tidigt i boken men ju mer dosen av opiaditrin minskar desto mindre är hon i ”det blå” hennes tillflyktsväg när hon vill bort från alla släktingar som pratar om hur vanställd hon blivit. Jenna tycker att hennes svullna ansikte och blodsprängda ögon bara är roligt när hon är i det blå. Jag tror att hon kommer att sakna den blå världen och därför hitta nya sätt att komma dit d.v.s. droger. Drogerna kommer hon säkerligen använda regelbundet enda frågetecknet är om hon kommer göra det när boken är slut? Säg vad ni tycker!
Det du säger om att Jenna kommer börja ta droger är precis vad jag tänkte när jag fick reda på att hon intog droger mot smärtan. Det lär bli intressant att få reda på om vi hade rätt:D
SvaraRaderaDu skrev väldigt utförligt om omslaget, vilket var kul att läsa för jag har inte känt det en enda tanke. Tänk vad mycket som gömmer sig i den ändå.
Förresten, kul att du äntligen är med oss:D
Huvudpersonen, Jenna Abbot, är en väldigt deppig och negativ person till följd av att hon har förlorat sin mamma och själv varit med om samma bilolycka. Efter en lång period på sjukhus har hon dessutom tvingats flytta in hos mostern och hennes familj i en ny stad och börja en ny skola, där hon inte känner någon, eftersom hon vägrar bo med sin pappa och hans nya familj. Hon har alltså fått börja om livet utan den viktigaste personen som finns.
SvaraRaderaMed negativ menar jag att hon alltid tror att det finns någon hake med goda händelser och hon har svårt för att se bra saker som bra. Hon har hamnat i en ond cirkel av dåligt tänkande. Hon känner sig ful, svag, äcklig och bräcklig. När någon försöker vara trevlig mot henne i skolan stöter hon bort dem och när en kille, som kallas Crow, tar kontakt med henne tror hon att det är för att göra henne till åtlöje.
”Det är ett skämt, det förstår jag nu. Crows kompisar iakttar oss. Den coola och sexiga äldre killen som låtsas vara intresserad av den töntiga nya tjejen, skitkul.
Jag famlar efter ryggsäcken, trycker ner mattepapperen och stammar att jag måste gå. Någonting fladdrar iväg ur min hand, jag har inte tid att fånga det. Crow verkar förvånad.” s.113
Jenna drar sig undan alla, så till och med sin moster och hennes familj. Hon vet att hon sårar dem ibland men hon kan inte hjälpa det. Hon mår dåligt helt enkelt och klarar inte av kontakt med andra då det leder till plågsamma minnen.
På huvudet bär Jenna, ofta, en vit seglarmössa nerdragen över huvudet så att brättet täcker ögonen halvt. Hon bär den för att hennes mamma hade en likadan och de köpte dem tillsammans. Dessutom använder hon den för att dölja sitt hår som har börjat växa ut igen. Hon tycker att det är fult och ser ut som konstiga silverbruna småbarnslockar. Förr var det mörkblont i slingor och mycket finare.
Jag tycker synd om Jenna och önskar att jag kunde hjälpa. Men jag tycker varken om henne eller inte för jag har inte fått mig någon särskild uppfattning om hur hon är som person. Fokus ligger på hennes situation och känslor. Det känns mer som om man vore hon då allt är skrivet i jagform.
Ännu en grej, snacka om att det kommer hända något mellan henne och Crow. Det är väldigt uppenbart så du behöver nog inte hoppas;) Men man vet aldrig...
SvaraRaderaHuvudpersonen är då som sagt Jenna Abbot. Jag har inte direkt fått en uppfattning om hur hon ser ut mer än inledningen på sjukhuset då hon beskriver sig själv på ett ganska brutalt och nedlåtande sätt. Ett exempel ”En hopskrumpen mumietyp i vitt nattlinne, vem bryr sig? Det finns ett svullet och blått öga likt ett ruttet plommon, men det är slutet. Man ser inte det, men mumiens huvud har blivit rakat. Över den läskiga skalpen löper det svarta stygn som man barmhärtigt har lindat in i gasbinda” Att se sig själv på detta sätt, även om det är sant som i detta fall, är väldigt hemskt, då man kanske mer borde fokusera på insidan.
SvaraRaderaJenna är under någon slags depression vilket jag har full förståelse för då hennes mamma just omkommit. Detta går mest ut över henne själv då hon stöter bort alla människor i sin omgivning. I tankarna har jag då mest hennes mosters familj, men även människorna på den nya skolan som försöker vara trevliga mot henne. Anledningen till att hon stöter bort allt och alla är eftersom hon inte vill känna sig bräcklig igen. Jag tycker det är lite fegt av Jenna att inte våga, men samtidigt förstår jag henne. Har man mist någon så otroligt värdefullt en gång vill man aldrig utsätta sig själv för det igen, men jag tycker att Jenna ska ta steget och leva ut sitt liv.
Jenna är ständigt ensam då, som jag skrev tidigare, familj och vänner inte är en möjlighet enligt Jenna och inte något hon orkar ödsla sin tid på. Jag tror att hon känner sig väldigt illa till mods och att hon mår väldigt dåligt under alla omständigheter. Hon försöker inte vara glad, för hon vill inte. Det jag tror Jenna måste komma över tröskeln. Fortsätta och gå vidare men absolut inte glömma.
Cornelia, jag håller med dig fullständigt om att hon borde ta steget över tröskeln och jag tror att det i det stora hela är vad boken handlar om. Titeln heter till och med "tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg".
SvaraRaderaSå vi får hålla tummarna för att allt blir bra med henne, vilket jag tror att det blir.
Jag kan tänka mig att denna boken kan vara väldigt bra för de som själva har kört fast på något vis.
Som du sa är det faktiskt ganska uppenbart med Crow. Jag tror att han kommer bli vändpunkten i Jennas liv, då hon verkar må bättre när hon är i närheten av honom.
SvaraRaderaJag tror också att vi tänker i ganska liknande banor angående titeln och vad den har för koppling till boken för när jag läser det du har skrivit ovan håller jag verkligen med dig.
Ditt exempel var väldigt bra och det finns massor som är liknande. Jag syftar då på att hon har svårt att ta kontakt med andra människor.
Vad tycker ni om Jennas sätt att bete sig mot sina medmänniskor. Jag tycker att det är ganska naturligt med tanke på omständigheterna, men hoppas att tiden läker sår så att hon kan börja bry sig om omvärlden igen. Hon förtjänar att må bra och jag hoppas att hon kommer göra det snart.
Vad fint ni kommit igång nu. Det är jätteroligt att läsa era tankar om boken. Nu är även Jan med fortsättningsvis hoppas jag! Och Hano kompletterar med de inlägg som saknas.
SvaraRaderaSom svar på din fråga Ema om huruvida ni kan gå tillbaka till tidigare veckors frågor så går det alldeles utmärkt. De nya diskussionsfrågor jag lägger upp är för att ni ska hitta fler ingångsvinklar till boken. Men eftersom alla i gruppen inte skrivit sitt från vecka 1 och 2 kommer de frågorna komma tillbaka. Men försök att inte samla dem på hög bara. Ni har säkert märkt att det blir roligare om man kan ha en pågående diskussion istället för att beta av frågorna enskilt.
Jupp, det är mycket som man själv inte har tänkt på men som andra lyfter fram. Det är det som är det roligaste/bästa.
SvaraRaderaKom på att min sista mening inte säger så mycket, så jag tänkte utveckla den lite grann.
Det jag ville säga var att människor som någon gång har kört fast eller är fast för tillfället, alltså att de inte längre ser på livet positivt av någon anledning, kan troligtvis känna igen sig i hur Jenna beskriver sitt tillstånd. Jag tror att det kan hjälpa på flera vis. Man kanske känner att det finns andra som mår lika dåligt eller sämre och kanske ger hennes kamp mot det bättre en vilja eller hopp om att det kommer bli bättre. Fast det sistnämda beror på om boken slutar lyckligt, såklart.
Tack för den fina kritiken^^ (Cornelia).
SvaraRaderaNär det kommer till Crow nu så säger jag bara; va? Inget händer med honom, han är som bortblåst, men istället har hon blivit värsta polaren med Trina. Vilket i och för sig inte är så konstigt som det kan verka. Båda har ju problem och tar droger. Dessutom är Trina och hennes andra polare inte några som alls är särskilt intresserade av Jennas personliga liv vilket är precis vad hon vill slippa tänka på. Fint. Undrar hur det blir med deras vänskap sen bara, Trina avgudar ju också Crow.
Jag tycker att boken har välutvecklade och intressanta miljöbeskrivningar. Dessa är dessvärre väldigt få och man märker att hon tydligt och medvetet har avvikit ifrån dem. Jag tror att det är för att man som läsare ska koncentrera sig mera på Jenna som person och hur hennes tankebanor löper. Jag bygger upp en bild av hur det ser ut i omgivningarna, men eftersom jag knappt får någon information om hur det egentligen ser ut, tror jag att min uppfattning är ganska olik andras och den uppfattning Oates själv har. Det hade varit intressant att få lite beskrivningar om hur skolan såg ut och hur det var hemma hos hennes moster och morbror då hon spenderar ganska mycket tid där. Dock har man fått en tydlig beskrivning om hur Jennas rum ser ut och vad hon tycker om det:
SvaraRadera”Mitt nya rum. Alldeles för flickaktigt för mig. Moster Caroline har gjort sig till med gardiner, något slags veckat lavendelblått tyg. Jag avskyr gardiner i vilket fall som helst, jag skulle vilja slita ner dem. Tapeten är en sorts lila ton, taket är enfärgat vitt. Golvplankorna i det här huset (morbror Dwight är stolt över att huset är så gammalt som från sjuttonhundratalet och att trägolvet är ”äkta vara”) är ojämna och fulla med stickor – men jag avskyr ändå att ha skor på mig när jag är på mitt rum”
Det kommer ibland riktigt välformulerade och intressanta beskrivningar som ovanstående, men i allmänhet är det ont om det. Detta tycker jag är synd då beskrivningar målar upp omgivningen och man får en skarpare bild. Jag tycker också att det är väldigt intressant då det kan få en att helt ändra uppfattning. Jag tror även att det hade gett ett starkare intryck om man hade fått lite information om hur det såg ut på bron. Hade man kopplat ihop Oates sätt at skriva och fina miljöbeskrivningar hade det blivit en perfekt blandning, enligt mig.
Många gillar inte långdragna miljöbeskrivningar och tycker att dem förstör boken, men jag tycker snarare att det gör boken bättre och mer innehållsrik. Med tanke på att boken handlar så mycket om hur Jenna mår och vad hon bryr sig om förstår jag att det inte är så mycket miljöbeskrivningar, då hennes omgivning inte har någon betydelse i hennes ögon. Jag vill också nämna att boken skrivs i jag form, vilket kan vara en anledning till att det är snålt med miljöbeskrivningar, men det hade verkligen lyft boken.
Vad tycker ni? Förstör det med för mycket miljöbeskrivningar, eller blir det bättre och skapar bron mellan vad vi tänker och vad författaren vill förmedla?
Efter att ha läst veckans 50 sidor tycker jag att man har kommit in i den situationen då man bara vill hoppa in i boken och skrika till Jenna att sluta. Jag menar alltså att huvudpersonens beslut har börjat bli ett störande moment. Detta är väldigt irriterande då jag tycker böcker är bäst om man är på huvudpersonens sida. Teorin förekommer oftare i film än i bok. Detta tror jag är eftersom man ofta inte har lika nära koppling till personen det är i fråga om i film. Man märker att Jenna börjar förändras nu när hon börjat umgås med Trina och hennes kompisar. Detta är nog dels för att smälta in och anses ”normal” (om man nu kan definiera ordet normal) och dels för att glömma. Glömma smärtan och allt som har med den att göra. Glömma är kanske fel ord att använda. Dölja passar nog bättre in i sammanhanget. Hon vill dölja allt och inte låta någon komma in och få veta hur hin egentligen känner sig.
SvaraRaderaTycker ni också att det blir jobbigt?
Vill bara tilläga: Ema jag tror att kopplingen du gör mellan Trina och Jenna är korrekt, men kan det inte ligga någonting mera bakom det? Omedvetet tror jag att Jenna är kompis med Trina för att det är ett sätt att faktiskt komma närmare Crow. Man märkte också redan i början av boken att Jenna på något sätt avundade Trina. Sammanfattnigsvis; jag tror inte bara är det är drogor som gör att Jenna dras till Trina
Jag måste hålla med, jag tänkte också på det, men jag tänkte inte lika mycket på det som på drogerna och på att de båda har problem. Vilket jag tror också bidrar till "attraktionen" mellan dem. Det brukar vara så att man känner igen sig hos de som har liknande problem. Dessutom, som du säger, är det ett sätt att dölja sin börda på.
SvaraRaderaNär det kommer till miljöbeskrivningarna, tycker jag också att det vore lite roligare med lite fler miljöbeskrivningar så att man kunde se skolan lite tydligare till exempel. Men för min del förstör det inte. Jag är mer av den typen som fokuserar på handlingen och känslorna. Jag tycker till och med att långa miljöbeskriningar kan förstör ibland. T.ex. när man hela tiden väntar på att någonting ska hända men halva boken försvinner i ett evigt beskrivande. Fast man lever in sig i boken mer om man får sig en bättre bild, men det går utan att det blir tjatigt.
Apropå långa miljöbeskrivningar, min pappa snackade här om dagen om vad konsten att skriva är, eller rättare sagt var, och hur det var på hans tid. Det började med att vi pratade om någon bok och han nämde att idag kan vem som helst skriva, för det är helt okej att skriva med ett vardagligt språk. Men när han var ung ja, då var i princip hela grejen en jätte lång dikt kan man säga. I alla fall, enligt mig. Han berättade om någon italiensk författare vars bok handlade om en man som satt i sin fiskebåt och fiskade. Ja, hela boken handlade om den j**** scenen, och den var flera hundra sidor lång! Jag skulle aldrig orka med det, det är slöseri med tid. Folk har inte lika mycket idag, and that's it. Detta var bara ett extremt fall. Men jag håller med honom om att det är en otrolig konst att kunna skriva en hel berättelse baserad på endast miljöbeskrivningar och lyckas få läsarna att ivrigt läsa ut hela boken. Jag undrar bara hur sådan skönlitteratur skulle sälja idag. :P
Intressant hur du störs av situationen. Jag ser det inte på det sättet alls. Jag är på Jennas sida även om hon inte fattar de bästa besluten precis. Så den punkten känns inte jobbig för mig. Men jag förstår vad du menar med att du vill säga till henne att sluta. Så känner jag också då och då. Eller egentligen hoppas jag mest bara på att det ska sluta bra. Att hon fattar dåliga beslut hela tiden hör ju till. Jag menar, det är ju så det ofta är i sådana situationer. Boken hade inte heller varit särskilt intressant utan alla problem. Det hade inte funnits någonting att följa eller hoppas på. Det är min åsikt bara. Men håller du inte med lite grann? Eller gör någon annan det? Jan, Hano? Where are you guys? Vore kul att höra eran åsikt också:)
SvaraRaderaHej på er!
SvaraRaderaDet är bra att du störs lite Cornelia, då berörs du ju också! Men visst är det frustrerande när huvudpersonerna inte gör riktigt som man vill. Fast så kan det ju vara i verkliga livet eller hur? Människor agerar inte alltid på ett sätt som är bra för dem själva.
Tror ni det finns någon anledning till att miljöbeskrivningarna trots allt är relativt diskreta? Eller är de helt enkelt alldeles lagom tillräckliga för att ni ska få bilder i huvudet?
Hur tycker ni kraschen påverkat Jenna? Hon hänvisar ofta till den hon var tidigare, hur skiljer sig den personen från den hon är idag?
Ni resonerar mycket klokt kring vänkapen med Trina? Men är de riktiga vänner? Är Jenna en god vän till Trina? Hur bevisar hon det i så fall? Vad lär sig Jenna av deras relation?
Jan och Hano, kasta er in i diskussionen nu! Och Ema, låna böcker av din pappa, du kanske visst gillar dem!
Förlåt för sena inläggen men nt mått så bra senaste veckan så inläggen kommer in lite då och då under veckans gång, förhoppningsvis inlägget som är menat för denna vecka också. :)
SvaraRaderaSom ni nämnt tidigare så heter hon Jenna. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i vad som har hänt med henne för alla vet ju redan att hon somsagt har varit med i bilolycka där hennes mamma omkom.
De tre första orden som dyker upp i huvudet huruvida Jenna är som en person, rädd, sorgsen och lågt självförtroende. Rädd är hon för att skada sig igen vare sig det handlar om mental eller fysisk smärta. Efter kraschen så log hon i en sjukbädd följt av rehab, jag tycker att Otes lyckats förmedla vad Jenna var med om under rehabiliteringen. Jenna berättar i boken hur svag hon kände sig i sjukhuskorridorerna när hon knappt kunde gå ett par meter utan att börja flämta för att sedan vila sig, hon jämför sig själv med hur hon var tidigare d.v.s. före kraschen då hon kunde springa flertal varv runt på löpbanan. Under sjukhjustiden var hon väldigt självdestuktiv angående sitt utseende och fysiska egenskaper. I skolan så tror hon att folk tänker hemska tankar mot henne och som Cornelia sa att hon är misstänksam mot allt och alla, ännu ett tecken på hennes låga självförtroende.
Ska läsa mer nu och så kommer ett inlägg inom kort
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet skall alltså handla om konflikter nu. Hela boken är uppbyggd utifrån en händelse och dess konsekvenser. Konflikterna är en synnerlig stor del av konsekvenserna stämmer in passande i detta sammanhang tycker jag. Anledningen till att jag tycker så är eftersom exakt de konflikter som finns med aldrig skulle existera om inte händelsen hade skett i första början.
SvaraRaderaMen var vill jag komma med ovanstående? Jo de tvister som jag tycker är mest intressanta är nämligen de interna, alltså dem som sker inuti Jenna. Dessa är det ganska gott om då boken är skriven i jag form vilket automatiskt gör att just denna slags konflikt lyfts fram. Detta är mest på grund av perspektivet. Man märker även att Oates har lagt ner en extra tanke bakom att få dem att framträda mer än vanligt, så man uppfattar dem som just denna interna handling som det faktiskt är.
Jennas så kallade interna konflikter tycker jag bildar ett djup i boken på så sätt att man får se hur tankarna skildras kring olika val, och oftast har de på något sätt en liten koppling med krashen. Det är väldigt intressant att under bokens gång se hur Jenna mognar som person då konflikterna avtar ju längre in i boken man kommer och får en helt annan betydelse för Jenna. Jag ska ge ett exempel från en scen ganska tidigt i boken(sida 74):
”Jag skulle kunna öppna den här dörren. Ta av bilbältet, öppna dörren och kasta mig ut innan moster Caroline skulle ha en aning om vad det var som hände och kunna stoppa mig. Bara en fantasi. Dum, korkad. Jag skulle aldrig göra det. Vilda idéer som försvinner lika snabbt som de dyker upp i skallen, som blinkande ljudet”
Personligen tycker jag att exemplet är otroligt starkt och pekar på exakt det som jag vill få fram. Man ser verkligen den inre konflikten och den är väldigt tydligt, liksom svart och vitt.
Jenna har även många externa konflikter, men dessa tänker jag inte gå in på så mycket. Jag kan sammanfattningsvis säga att dem handlar mest om konflikter med folk som står henne nära men som hon försöker skjuta bort. Jag syftar mest på hennes moster samt resten av familjen.
Linda jag tycker att din fråga angående miljöbeskrivningarna är tydligt beskrivna i mitt förra inlägg.
SvaraRaderaJag håller med dig Jan om att hon var väldigt negativ mot sig själv vilket jag nämnt innan. Man märker dock att detta avtar med tiden vilket är ett framsteg för henne.
Ema jag förstår vad du menar med att det hör till och det är väldigt givande att få läsa hur du ser på saken. Har man så pass olika åsikter och ändå kan förstå den andras då tycker jag verkligen att boken har gett mycket. Saken är den att jag inte står på Jennas sida samtidigt som jag gör det och det är otroligt frustrerande. Samtidigt förstår jag varför jag gör det. Jag har medlidande samtidigt som jag tycker hennes val är idiotiska. Och som du sa; det hör väl till, men det behöver inte vara huvudpersonen som skapar problemen men i detta fall är det så. Kanske är det just därför jag blir så irriterad
Jenna är ju ett riktigt psykfall. Hon är paranoid och konstig.
SvaraRaderaRäcker det?
Miljö!
SvaraRaderaNär Carol beskriver miljön beskriver hon mest personerna som hon möter på under bokens färd. Jenna läser somsagt personerna eller hon tror sig göra det, Jenna generaliserar och sätter folk i olika grupper. Carol beskriver inte alls miljön jag tycker att det finns mycket som Carol kan förbättra just angående miljöerna. När hon är påväg till skolan på morgonen så vet man inte om de tär rusningstrafik eller helt öde på vägarna. Jag som person tycker att sådana detaljer är viktiga då det hjälper en att leva in sig i boken. / Janbanan
@Jan
SvaraRaderaNär Jenna beskriver miljön beskriver hon mestadels personerna som du sa. Hon fokuserar mycket på vad folk tycker om henne.
Härligt att du kommit in diskussionen hano! fortsätt så. Och ja håller med dig ;D
SvaraRaderaKom igen nu ema och Cornelia släng in er i diskussionen :D hahah. (skämt)
/ Janne
tilläg på miljö delen.
SvaraRaderaOm man ska fördjupa sig i miljöerna är det värt att nämna att hon aldrig tagit upp detaljer/sinnen som doft, ljud mm. Jämför man Oates Med Stephen King som är väldigt duktig på att förklara miljöerna märker man stora skillnader då han tar upp ljud och doft. Ett exempel ur Langoljärerna där de förklarar att de inte känner doften av bensin på flygplatsens hangar vilket är udda då hangaren är fylld med tankstationer etc. Återigen något som Oates bör arbeta på och kanske därför hon inte fått sitt nobelpris än.
bamsekram :)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderahahaha jan du har ju banne mig alltid varit den roliga typen.....
SvaraRaderaMiljö:
Jag tycker att Jenna inte beskriver miljön lika mycket som personerna och jag tror att det är väldigt viktigt för Jenna att hon lägger märke till konstiga saker på människor eller så är hon bara helt knäpp som man måste tänka på när man läser boken annars fattar man nästan ingenting. Men när hon går i skolan brukar hon för det mesta bry sig om folk kollar på henne, hon beskriver människornas plagg och sådant väldigt utförligt.
Btw, läser förhoppningsvis ut den ikväll (30 sidor kvar) Läste skit mycket pga att jag inte pallar ha kvar den i väskan.
SvaraRaderaFint Hano, när började du läsa boken? :P Haha, jag kan vara elak jag också:D. Men asså, tycker du att hon är ett psykfall på riktigt? Hur tror du att du hade varit om du var i hennes skor? Hur tror ni alla egentligen att det hade varit om ni befann er i hennes situation?
SvaraRaderaMåste bara lägga till, Cornelia, ditt exempel var väldigt tydligt kring Jennas interna konflikter. Något jag inte hunnit tänka på alls då jag inte har läst veckans frågor. Ville bara säga det.
Och sen så har jag inte heller tänkt kring det Jan sa om miljön. Det där med lukt och ljud, alltså. Smart.
Som svar till Linda vill jag säga att jag tror att Oates med flit har valt att beskriva miljön väldigt diskret för att lägga fokus på handlingen, känslorna och konflikterna. Det kanske på sätt och vis framgick i mitt inlägg kring miljön.
SvaraRaderaMina synpunkter på vänskapen till Trina är att den är väldigt ytlig. För mig går den inte ut på vad riktig vänskap innebär. Alltså att man kan berätta allt för sin vän och att den alltid finnas där för en. Dock är Jenna en väldigt god vän till Trina, hon finns där för Trina alltid, håller hennes hemligheter o.s.v. Men Trina har inte på något särskilt sätt visat att hon är en riktig vän. Kanske lite, för Jenna har alltid kunnat ringa till henne när hon vill. Mycket mer än så är det inte.
Måste berätta vad jag upptäck nyss. Vår grupp lägger in flest kommentarer :D yeey för oss
SvaraRaderahahah roligt Ema:) Ja jag tycker att hon är ett psykfall. Jag skulle nog inte ha drogat ner mig om någon av mina föräldrar dog, ledsen skulle jag ha varit såklart, men det är svårt att säga för att man inte riktigt kan tänka sig det.
SvaraRaderaIngen kvar eller?
SvaraRaderaJätte bra svar till Ema där Hano, kunde inte kommit på ett bättre svar själv!
SvaraRaderaJaja, men ni vet inte hur ni hade blivit påverkade av drogerna ni fått under tiden ni varit på sjukhus. Tänk på den;) Haha:P
SvaraRaderaOch om du läste skrev jag att det är svårt att säga för att man inte riktigt kan tänka sig det. Tänk på den;) Haha:P
SvaraRadera